För nästan precis tre år sedan kom vi till Surfers Paradise och undrade vad här fanns att göra så vi tog en liten vandringstur till centrum från Surf n Sun där vi råkade bo då. Jenny och Mickus spenderade ofantligt länge (läs många timmar) i första bästa Valleygirl och storhandlade klänningar medan idén var att vi skulle äta middag ute tillsammans. Det finns ju inget värre än gå ensam till en restaurang, så jag väntade på flickorna, en god tid. Det var antagligen bara tack vare slumpen att jag inte dog av hungersnöd den kvällen. Med detta som försmak, var ju förväntningarna på ett nytt besök lite, nja, ni vet, sådär..
Själva namnet på staden låter som om det vore något påhittat och väldigt oseriöst på alla sätt och vis. Tack vare Tom och Sara har jag nu läst Bill Brysons omänskligt roliga bok Down Under och således även lärt mig en massa nytt om kontinenten, bl.a. att namnet på staden inte alltid varit Surfers Paradise. Staden, eller närmare sagt den lilla byn hette förut Elston, vilket inte direkt klingar bra då man försöker locka turister till staden. Föreställ dig en ignorant resenär som inte har tillgång till information om någonting och föreställ dig sedan att han/hon ska välja att ska han/hon åka till Elston eller till Surfers Paradise. Man kan ju redan se hur neonlamporna blinkar då man hittar staden på en karta. Staden ändrade alltså namn endast för att locka turister, vilket definitivt har fungerat bra för stadens del. Stadsdirektören tyckte att namnet på ett hotell, nämligen Surfers Paradise, lät som ett riktigt bra namn. Så, staden hette kanske Elston på 30-talet men ändrades till Surfers Paradise och har sett en ökning på besökare varje år sedan dess. Från att ha varit en liten plätt vid stranden är det nu en turistattraktion med oändligt många nöjesparker, oändligt många skyhöga hotel och oändligt många sliskiga nattklubbar. Dessutom ligger själva staden längs med en oändligt lång sandstrand, bättre känd som The Gold Coast (som sträcker sig ca 80 km längs kusten). Hör och häpna, hela staden är fullbokad för tillfället fastän det enda man ser då man tittar omkring sig är hotell av storleken gigantiska. Knäppt.
Oändligt med människor, men som tur ändå mindre än på Bondi
Det tokiga är att då man tar en promenad på kvällen i staden så kryllar trottoarerna av halvnakna partyprissar, främst engelsmän/-kvinnor, som går i klungor av minst 300 personer på de olika pubcrawls som säljs överallt om dagarna. Medelåldern var snabbt räknat typ 19, give or take något år. Tänk dig att de gör även nattklubbar till sevärdheter med reseguide och allt. Klubbarna lär inte ens vara något speciellt här. Senast idag skulle det ha varit Backpackers Big Night Out, som innehöll fyra nattklubbar, gratis inträde, några gratis drycker för ”bara” 30$. Tänk dig sedan att alla hostell i hela staden har samma erbjudande. Du betalar egentligen 30$ för att stå i kö resten av kvällen. Woptidoo!
Den längsta Hummern ever, som aldrig rörde på sig
Stadens billigaste attraktion var stranden. Den var gratis. Snåla som vi är tog vi solkrämen, badbyxorna och handukarna och trippade till stranden. Där var vi tre dagar (för den fjärde dagen var molnig så vi larvade oss i hostellets swimmingpool istället) och ack vad skönt det var. Hostellet vi bodde på var bäst hittills, nämligen Surfers Paradise Backpackers Resort som befinner sig 1,5 km från centrum. Det sköna med den oändliga sandstranden är att man kan promenera till centrum utan att måsta gå i avgaser och trafik. Tack vare det sköna hostellet och den oändliga stranden har vi unnat oss med att slappna av ordentligt, i staden som en gång i tiden var gjord för att slappna av, nämligen då den hette Elston.
-Dick
ps. Valleygirl finns inte kvar längre. Phew!
pps. En av hostellpersonalen ser ut som James Hetfield år 1982, I kid you not! Dubbelgångare for real!
Hahah HÄRLIGT! Minns den kvällen i Valleygirl oj oj - va synd att den inte längre finns! :) Ja ha missat typ massor av er blogg så läser nu igenom, ljuvligt att se vad ni varit med om. intressant fakta om staden btw. kram!
SvaraRadera