Madrass marschen

Vi befinner oss hos Matt igen i Sydney, fastän i Coogee denna gång. Han flyttade in förra tisdagen och vi krashade in på lördagen. Matty behövde såklart en byrå och en säng. Byrån fixades genom att någon av hans vänner råkade se en på gatan, så de hämtade den till kämppän. Vi bar förstås upp den till tredje våningen, eftersom här lyckligtvis nog inte finns en hiss. Work out poäng, jess! Idag fixade vi sängen hit, som han dessutom fick gratis av en vän. Nåhh, vi tog bilen till denna kaveri, som tur bor "bara" 700 meter ifrån. MEN, eftersom en Ikeas Sultan Storfors 160cm inte ryms in i Mattys bil fick vi ta oss i nacken och bära den tillbaka till lägenheten. Du kanske tänker "Ptrff, 700 meter, bahh, det är ju ingenting!" Men kolla höjdskillnader i Coogee området, det är som San Fransisco och temperaturen ligger på 30 grader. Kroppen hålls i skick med att bära ner en säng tre våningar, bära den i rask marschtakt i uppförsbacke för att till sist ännu ta den till tredje våningen hos Matt. Mera work out poäng! SKÖNT! Jag måste dock ta en fjärde dusch bums.

Du kan tänka dig att folk skrattade åt oss, hohohohoh, I wonder why.

-Dick

WA

Våra dagar i Busselton var alltså fyllda med sol och värme, god mat och dryck, härliga stränder, varmt havsvatten, underbara vyer, chill i poolen, mycket skratt, gott sällskap och en knasig hund som höll oss underhållna med sina strapatser. Vi njöt av fulla muggar av allt och ångrade inte en sekund att vi bestämde oss att flyga över till väst, även om det inte är helt gratis att göra det tyvärr. Flygresan från Sydney till Perth tar faktiskt nästan fem timmar, plus att det är en tre timmars tidsskillnad, så det är ju nästan som att åka till ett annat land.

Den underbara Sascha aka the Bearded lady

(jag har ju saknat mina hundar ganska så mycket under dessa

månader så det var roligt att få busa med en hund igen)

Vår sista dag i Busselton var extremt varm, runt 40 grader, så vi gjorde inget speciellt. Scott och Nelly som varit och campat längre söderut kom tillbaka till Gians och vi svalkade oss i den lilla bubbelpoolen (vi hade alltså svalt och inte hett vatten i) samt med några iskalla öl/cider. (Rekorderlig har nu kommit till Australien och blivit lite av en trend-dricka, men vet ni det kostar typ 8 dollar dvs ca 7 euro per flaska, ojoj..) När Gian kom tillbaka från jobbet, packade vi bilen och startade mot Perth. Nelly och Scott blev hos Gians en natt till medan vi tre istället bodde i deras hus i Perth. Kan ju passa på här att understryka hur extremt gästvänliga alla har varit mot oss här i Australien, det är helt otroligt! Vi hoppas på att nångång kunna göra dem en gentjänst, för det har gjort vår resa extra minnesvärd och gjort att vi sett och upplevt saker som vi antagligen inte annars skulle ha gjort.

Gian på bryggan i Busselton

Vi kom till Perth runt sex tiden på kvällen, tog var sin dusch för att skölja av det värsta av svetten (vilket inte hjälpte särskilt mycket eftersom man blev svettig av att bara stå på stället), och så kom Ren (vår tredje bekantskap från Peru) samt hans fru Jas efter oss. Vi åkte till Bonsai, en japansk restaurang i centrum av Perth, där vi avnjöt en måltid så utomordentligt härligt mega-god att jag nu har blivit inspirerad till att hitta den bästa japanska restaurangen i Helsingfors. Nu talar vi alltså inte egentligen om traditionsenlig sushi som de flesta säkert tänker på när det hör orden japansk restaurang, utan en massa greijor tillredda på olika sätt. Mina favoriter var bland annat: stekt portobellosvamp med någonsorts himmelsk sås på, ”pork belly” i rödvin, friterad chili kräfta, lax sashimi med återigen någon underbar sås osv osv osv. Listan kunde fortsätta i evigheter eftersom Gian beställde först några kalla förrätter, några varma friterade rätter och sedan HELA menyn av varma rätter!! Ojoj tänkte vi, där sprack nog backpacker budgeten så det sjöng om det, men vet ni vad han sen gjorde, jo, vägrade låta oss betala våran del utan sade bara att när han kommer till Finland förväntar han sig få leva som en kung! Så antagligen får vi ett stycke Australiensare på besök nästa eller sen nästa sommar, roligt! J

Efter den otroliga middagen styrde vi stegen mot Villa, en nattklubb där ett par kända dj:s skulle spela. Det är så att både Ren och hans fru Jas är dj:s, samt också Scott, så dom har lite koll på den fronten vilket vi inte har. I allafall skulle Plump dj’s från England uppträda och biljetterna var totalt slutsålda. Vi köade en god stund och slapp till sist in trots vissa trubbel då en dum dörrvakt inte ville släppa in oss med våra finska id:n. Väldigt störande! Vi slapp i allafall in till sist. Klubben var proppfull och ganska så varm, man fick passa på att försöka stå under luftkonditioneringen för att svalka sig. Det var så hett att den normalt strikta dresscoden för män skippades för kvällen och man fick komma i shorts istället för långbyxor. Plump dj’s tyckte jag var riktigt okej, fast jag inte normalt lyssnar så mycket på sån musik och vi hade en rolig kväll.

Nästa dag var den 26.1 alltså Australia day som var ännu hetare än dagen före. Alla var relativt lama på grund av den sena kvällen och hettan, men vi hade det ändå trevligt på Scotts och Nellys bakgård med god bbq mat och kall dricka. Vädret blev ganska konstigt mot kvällen eftersom himlen mitt i allt blev svart, det började störtregna samt åska och blixtra som tusan. Perth stad ordnar stor fyrverkerishow varje Australia day, och dom visade på nyheterna hur raketerna sprängs bland blixtar som klyver himlen, såg ganska coolt ut! Som tur hade vi tak över huvudet så vi hölls torra.

Nelly, Scott, Jas och Ren

Vår sista dag i WA spenderade vi med att först fara till stranden och kasta boll med Sascha och sedan besöka Fremantle, en del av Perth som är lite mera bohem och har en massa bra restauranger, pubbar osv. Vi åt en hejdundrande lunch på en restaraurang/bryggeri som hette Little Creatures bestående av marinerad octopus, bananaprawns rullade i prosciutto med senapsmajonnäs, prosciuttopizza samt oliver och feta. (Märker här att jag tycks beskriva maten vi ätit rätt så noggrant, men det var så sjutusans gott så jag bara måste få berätta). Så tog vi var sin kall på balkongen av en pubb och försökte låtsas som om att det inte var 40 grader varmt. Vårt flyg från Perth åkte klo 23, och före det hann vi med gourmet burger middag på Grill’d med Scott, Nelly, Ren och Jas (Gian måste åka tillbaka till jobbet på fredag, synd nog.)

Fremantle

Tiden i WA hör definitivt till höjdpunkterna av vår tid i Australien. Vi hade tur som lärde känna så bra typer i Peru, som dessutom hade de härligaste ”andra halvor”. Om någon av er som läser åker till Australien nån gång, rekommenderas västkusten starkt!

-Jenny-

P.s Rens fru Jas har pussat HEATH LEDGER!!! Dom gick i skola nära varandra och umgicks på samma fester. Hon sa nog att han samma kväll pussade typ sju andra flickor, men i alla fall! Måste medge att jag är lite avis..

Livet som kungar i WA

Australienarna från Inca trailen tyckte att om vi kommer till Australien så lönar det sig för oss att åka över till WA, eftersom livet leker lite bättre där. De trodde inte att vi skulle göra det, men men, vi överraskade dem och tog vårt pick och pack och flög över till västkusten. Att stiga ur planet var värmemässigt mer exotiskt än Fiji, herre du milde vad hett det var! Temperaturen steg även högre, ahh, så vi välkomnade en vecka av svett. Livet i Western Australia (WA) har helt enkelt varit så förstummande AWESOME att vi inte haft tid, eller mer som inte villat slösa tid vid en dator då vi kunde göra en massa annat istället. Vi landade alltså i Perth och spenderade en dag där för att sedan ta bussen ner till Busselton där Gian (från Inca trailen) skulle ta hand om oss de kommande fem dagarna. Vi bodde i Underground Backpackers i Northbridge i Perth som var riktigt okej hostell med gratis korv varje veckodag mellan tolv och ett. Vi tog en sväng via centrum, men tack vare hettan orkade vi inte göra farligt mycket: kolla runt en aning, boka bussbiljetter till Busselton, gå upp till King's Park (där botanical gardens ligger) som visade sig vara ordentligt svettigt arbete för att till sist komma tillbaka till hostellet för att sova. Att sova i ett rum utan ordentlig luftkonditionering i dryga 35 grader var en upplevelse i sig.

Utsikten från King's Park

Chilla i parken med stor TV och sköna säckar

Bussresan till Busselton var riktigt riktigt skönt i en über lyxig buss, åtminstone i jämförelse med kackerlacksbussen tidigare. Vi hade usb laddare vid varje säte, varsitt ljudsystem med elva kanaler, inklusive ljudet till de två filmer som visades. Fina tider, aijai! Busselton ligger 220 km söder om Perth och är en av de snabbast växande platserna i WA för tillfället. Under tiden vi var där ändrades platsen från The Shire of Busselton till The City of Busselton. De har dessutom södra halvklotets största jetty (stor brygga), som är hela 1841 meter lång. Den är lång och mäktig och passligt hög, tro mig!

Satellitbild över den lilla bryggan

Gian väntade på oss vid busshållplatsen och tog oss till sitt, där Scotty (även från Inca trailen) och hans flickvän Nelly och deras hund Sasha väntade på oss. Det första som jag märkte inne i huset var den otroligt snygga fixie cykeln som hängde från taket. En vit belt drive fixie som vid användning inte håller något ljud alls och som lär ska vara även mer service snål än en fixie med gammal hederlig kedja. Kvällen gick åt att tala om allt möjligt ätandes några av de godaste pizzorna någonsin med lite öl och rom och annat trevligt.

Base Urban FX1.0 (http://baseurban.com/)

Första dagen i Busselton var varm, någonstans mellan 35 och 40 grader. En sväng till stranden var ett måste för att överleva förmiddagen. Vi åkte på en rundtur i närområdet, inklusive Dunsborough och Margaret River. Området är känd för sina otroligt bra vingårdar med otroligt goda viner, så Gian tog oss förstås till några av de bästa i området. Vasse Felix gör sin egen druvblandning som går under namnet Heytesbury (finns i både rött och vitt). Den röda varianten är DET BÄSTA vinet någonsin! I och för sig kostar detta livets nektar 88$ per flaska, men som samtidigt är värt varenda cent. De skeppar viner över hela världen, så om du känner att du har extra pengar på dig eller söker efter världens bästa rödvin så checka Vasse Felix hemsida. Vi åkte ner till ett par stränder som var så otroligt fina att vi riktigt undrar varför alla kör östkusten istället för västkusten.

Snorkling i kristallklart vatten

Fiskarna hade försvunnit men vi hittade några i vilket fall som helst

Vi lärde av våra misstag, dvs. inte göra något aktivt under hetaste delen av dagen så Gian fyllde sin bubbelpool på bakgården i vilken vi svalkade av oss. Ahh, vilket liv! Att ligga i en bubbelpool i några timmar får en att bli lite dåsig så vi tog cyklarna till jettyn och kollade in denna sjukt långa brygga, som konstigt nog har en inträdesavgift. Jag cyklade belt drive fixien och var såld på en gång. En sådan tystnad. Jag vill ha en! Busseltons stränder är i ett skyddat område vilket gör att havet är väldigt stilla här, lite som i Finlands skärgård, så jettyn fungerar som en hoppbrygga åt ungdomarna. Vi räknas som ungdomar så det var klart att vi tog våra hopp. Ahh, jag kände mig som ett litet barn igen! Jag menar, sitta i bubbelpool, cykla till stranden, hoppa från bryggan, äta glass etc. detta kunde jag bli van vid.

Slappna av i poolen med sparkling red

Gian dansar på linan

Under halvvägs på bryggan. Observera att det finns en järnväg på bryggan.

Hopp och hejj!

Veckoslut tar alltid slut, oberoende hur man ser på saken, så Gian måste åka till jobbet. Men då han har precis allt man vill ha, inklusive motorcykel så lånade han sin bil åt oss till de kommande dagarna. Vi tog hans Subaru (Impreza WRX, en skön bil) och körde iväg till Bunker Bay. Här försökte vi vandra till Shelley Cove (med en sälkoloni) men flugorna och hettan tog kål på oss så vi svängde om tillbaka till bilen. Som sagt är hela sydvästra australien otroligt vackert och tomt på backpackers så allt känns väldigt äkta på något sätt. Vi körde till Sugarloaf Rock, som är en enorm klippa som bara tycks ha uppenbarat sig i havet.

Oändliga raka vägar

Oändliga raka vägar ledde oss till detta spektakel

Jenny såg en svart orm vid parkeringsplatsen, som visade sig vara en tigerorm, dvs. en av världens fem giftigaste ormar. Efter att ha processerat faktumet att oberoende var i Australien du befinner dig så finns det alltid något som kan ta livet av dig, hoppade vi i bilen och körde till en tyst liten strand och njöt av värmen.

En av de skönaste och tystaste stränderna på vår resa hittills

Att vara i detta område utan att kolla in en grotta och en vingård är som att vara på Borgbacken utan att åka i en enda maskin. Då vi redan varit på vingårdar hade vi grottorna kvar. Vägen med de flesta grottorna heter fyndigt nog Caves Road längs vilken vi körde tills vi kom till Mammoth Cave. En enorm grotta som hittades i början på 1900-talet med enorma ”salar” där taket ligger på en höjd av 30 meter. Vi var de enda levande själarna inne i grottan, vilket på sätt och vis var aningen kusligt men ytterst lugnande och skönt och svalkande (dryga 14 grader).

Mörker och kyla. Försök se plattformen på nedre bilden så förstår du hur stort det var där inne.

Efter en lång vandring genom grottan kom vi äntligen till utgången

Grottan är omringad av maffiga Karri träd, dvs. världens tredje högsta träd som kan bli upp till 90 meter höga. Kan du tänka dig hur liten man känner sig då man aningen senare kör igenom en hel skog av dessa träd? Jepp. Minimal.

Caves Road genom Karri skog

Tappa inte bort dig här

Aningen större stam

Gian vann i våra ögon titeln Best Host Ever. Det är sällan man känner sig så hemma hos någon man umgåtts med i en vecka några månader tidigare. Jenny hade Sasha att ersätta hennes längtan för Pepsi och Affie. Vi levde kungligt liv i en vecka i Busselton trakterna och kände oss rent av odödliga!

-D

Östkustens sista stopp - Banana Town

Något är på gång. Australien är inte sig likt. Butikskärrorna har tagit över Coffs Harbour. Vart än du går hittar du övergivna sådana på gräsmattor, trottoarer, stränder, osv. Betyder detta något speciellt? Vi vet inte. Men Coffs Harbour i sig var en mysig och tyst mellanstor hamnstad/by med ca 70 000 invånare, varav vi såg kanske 46 under vår två dagars vistelse där. Mystiskt. Kanske alla var vid den enorma bananen som staden även är känd för. De har även vilda koalor i deras botaniska trädgård har vi hört.

Vi bodde på Aussitel Backpackers som låg kristligt opassligt till så gott som allt, eller så kändes det åtminstone. Närmaste ordentliga matbutik ligger 20 minuter från hostellet då man tar till apostlahästarna. Alternativt kunde man ta taxi eller buss. Vi lärde oss snabbt att gå till närmaste snabbköp för att handla mat. Stranden, eller närmare sagt stränderna var bara 10 minuter från hostellet, och ajaj sådana stränder. Här finns allt åt alla. Simstrand, surfstrand åt nybörjare, surfstrand åt noviser, surfstrand åt proffs och en sex meter hög jetty (dvs. stor brygga, kallad även för pier i andra länder) som man kan hoppa från.

"It is not advised to swim on this beach" - detta stod iofs på alla stränder förutom Park Beach

Vi hade turen att njuta av en halv solig dag, vilket jag tog till vara med att ta en promenad. En lång promenad. Inte tillräckligt lång för att kolla bananen, eftersom den ligger relativt långt borta från centrum, såpass långt att den inte ryms med på turistkartan över Coffs, vilket i min uppfattning betyder för långt. Jag tog mig till Jettyn för att kolla in barnen som skrikande flög från bryggan ner i vattnet. Otur att jag lämnade badbrallorna på hostellet. Jag skulle nog ha visat dem hur man hoppar rätt.

The Jetty - till vänster Muttonbird Island, södra klippan syns inte, men ligger till höger

Regnet kommer över nöjesparken

Nåhh, det tog inte länge innan jag såg en mystisk rödaktig stor form som kom mot vattenytan mot alla barn som plaskade i vattnet. ”Intressant”, tänkte jag. Den kom alldeles för långsamt för att vara något farligt, men såg såpass stor ut att det kunde ha varit det i varjefall, men ack, det var en stor sköldpadda. ”Intressant böts hastigt mot ”WOHHOHHOHOW!!” Barnen tänkte ju skita på sig av iver, kan jag säga, vilket antagligen skrämde vettet ur Ninja Turtle. Den försvann nämligen.

Teenage Mutant Ninja Turtle

Jag blev ju riktigt ivrig själv också så jag bestämde mig för att försöka spana in delfiner från klippan söder om jettyn. Jag såg inga fler havsdjur, men nog havets kraft på nära håll, tur att jag inte blev våt av annat än svett.

Vyer från södra klippan, observera oändliga sandstranden som syns i periferin

Adrenalinet pumpade vid detta ögonblick. Tro mig.

På kvällen öste det kossor och babianer, så vi stannade på hostellet och kollade film med rumskompisarna från Tasmanien. Vädret ändrade sig inte avsevärt under natten, morgonen, förmiddagen, eftermiddagen, kvällen, natten, det bara pissade på hela tiden. Vi tog oss i nacken och släpade ut oss i regnet för att kolla in Muttonbird Island. Det blåste riktigt ordentligt den dagen, och lustigt nog går vägen till ön på en vågbrytare. Ni kan tänka er hur det ser ut då vågorna från ett världshav pressar på och sveper över vågbrytaren och oss springande mellan duscharna med kamera i hand, skojigt var det i alla fall! Ön är fridlyst tack vare att en massa fåglar lägger sina ägg här. Utöver att se en massa fågelliv kan man se delfiner och valar härifrån. Valarna uppenbarar sig tyvärr mellan maj och november, blä! Här var vågornas brus dessutom något helt annat än vad jag själv såg dagen innan. Jag slog på växeln ”WOHHOHHOHOW!!” igen. Den kraft som vågorna slog in i östligaste punkten av ön var något obeskrivligt häftigt! Då vi dräglat nog i regnet och vinden tog vi oss tillbaka samma väg, över samma vågbrytare och slapp igen undan de värsta duscharna, även om det var riktigt nära att vi inte blev riktigt våta, fastän vi nog redan var det.

På väg till Muttonbird Island - SWOOSH

Vyerna mot Coffs Harbour från fågelön - vackert väder

Jepp, horisonten är sned här i Australien. Vågornas enorma kraft kom till sitt element här

För att döda tid talade vi trams med tasmanierna (Alexandra ”Ally” och Noni (awesome namn förresten!)) och då vi redan checkat ut kl 10 på morgonen satt vi där med våra väskor i väntan på bussen som skulle komma kl 22:50. Tur nog ordnades det trivia night på hostellet och vi bestämde oss för att sätta ihop ett lag. What do you know, vi vann skitet. Första pris: en dunka goon, dvs. fyra liter ”vin”. Inget riktigt vin är gjort på bl.a. fiskrester. Men goon är ju känt för att vara något backpackers köper för att komma billigt undan, då en låda med fyra liter kostar ca 12 dollar. Tre timmar tills bussen skulle gå med fyra liter goon till hands. Party on!

Kvällen gick i ett hujj och bussen kom hastigt nog. En bussresa som vi redan nu försöker glömma. Åtta timmar i en så gott som iskall (läs 14 grader) buss med en MASSA kackerlackor (kunde vara närmare tio stycken på området där man lös med ficklampan) av olika sort överallt och med en kinesisk herreman som spydde med jämna mellanrum hela resan bredvid/bakom oss. Nu är vi dock i Sydney igen. På 790 on George, igen. I rum 602, igen. Men utan sköna rumskompisar.

Imorgon flyger vi till Perth kl 7:10, tjohej!

-Dickhh

Livet i Australien fortsätter

Nu har vi lämnat ett soligt Byron Bay bakom oss och anlänt till ett regningt Coffs Harbour. Eller okej, det började nog regna i Byron också på vår sista dag och det regnade så hårt hela bussresan att våra rinkkor blev våta i bagageutrymmet och det kom till och med vatten in på golvet i bussen. Vi får hoppas att det klarnar upp snart, vilket det nog antagligen gör! Vi ska stanna i Coffs Harbour bara i två nätter, eftersom vi den 19.1 ska flyga till Perth för att utforska lite av västra Australien. Vi träffade ju tre jappar från Perth och Busselton (ligger 220km söder om Perth) i Peru, så vi ska få bo hos en av dem, kul!

Men tillbaka till Byron, vi spenderade alltså en jätte skön vecka där och fick njuta av sol och värme så gott som hela vår vistelse. Tiden gick mest åt att chilla på stranden, jag solade mest och Diki surfade. Byron Bay är en ganska liten och mysig surfstad och absolut fullpackad med backpackers. Staden är känd för sin bohema karaktär och avsplappnade stämning. Det finns inga höghus och de flesta restauranger, cafér och klädbutiker är små och privatägda. Man kan gå på aromaterapi behandlingar, få sitt hår braided (typ flätat med färggranna band och greijs) eller på tarot kortläsning i typ varje hörn, och så finns det ett oändligt urval på surfbutiker.

Strandaktiviteter: surfa..

sola..

och promenera till butiken!

Surfare som väntar på den perfekta vågen

Vi bodde på Byron Beach Resort som var ett riktigt kiva hostell helt vid stranden på typ 10 minuters gångavstånd från centrum. Alla våra rumskompisar var också riktigt trevliga (inga mystiska individer som inte talar med nån eller tänder lamporna mitt i natten den här gången), utom att Sarah från Sverige blev förkyld och snarkade så otroligt gigantiskt högljutt att vi inte sov ordentligt på tre nätter. Inget hjälpte, inte öronproppar, dyna på örat eller att picka på henne. En natt sov jag typ från 12-03, lyssnade på musik för att överrösta ljudet från 03-06 och gav sen upp och gick ut i hängmattan och läsa. Diki försökte 5 tiden slippa till tv-rummet och sova, men det var låst.. Man kan lugnt säga att vi var trött den dagen.. Sen hadde vi ju insidenten med den flygande britten som skrämde livet ur oss alla. Han lyckades faktiskt falla ur den övre sängen, och med ett sånt jävla brak att vi alla hoppade till i våra sängar. Som tur fanns det ingen att slå huvudet i, utom då golvet. Nästa dag mindes han inget av händelsen, ojoj..

Så hemst mycket mera än det finns det inte att skriva om den veckan (och nu när jag läser bakåt märker jag att det här faktiskt är lite av en upprepning av vad Diki redan har skrivit. Nåja, kan väl int hjälpas mer). Vi har mest tagit det lugnt, och då vi inte varit på stranden har vi gått på kaffe, prövat på tre olika cheesecakes, tittat omkring oss på stan, spelat kort med våra rumskompisar osv. På grund av att vi börjar närma oss slutet på resan börjar också kontona vara lite tomare, så därför försöker vi hitta såna saker att göra som inte kostar så mycket.

En flat white, det finns ju inget här som sku heta bara "coffee", väldigt invecklat

Moi från oss i Australien!

Nu ska vi gå och kolla vad Coffs Harbour har att erbjuda, regnet har nämligen slutat, jipii!

- Jenny

Fredagen den 13:e

Inget mysko hände denna fredag heller. Jag tror att det där med oturs fredag är bara trams! För att gå igenom vad som hänt idag provar vi på ett nytt sätt att skriva blogg. Tidigare provade vi franska streck, nu kör vi minuttidtabell.

Dygnets agenda såg alltså ut som följande:
00:00 sova
01:20 vakna av att engelsmännen kom tillbaka från baren, högljudda som de var
1:40-3:59 sova
4:00 vakna av att ena engelsmannen ramlade från övre sängen, högljutt som det var
4:05-6:00 sova
6:01 vakna av snarkande, högljutt som det var
6:02-9:30 sova
9:31-10:30 slöa på rummet
10:31-10:50 äta frukost (mysli)
10:51-14:00 surfa (D) & sola (J)
14:01-14:30 äta andra frukost (ägg & bacon)
14:30-15:30 snacka skit på rummet
15:31-19:00 en promenad till och från centrum av Byron, inklusive lunch på Subway och inhandlande av matvaror samt fixa boende i Perth
19:01-19:34 läsa bok på rummet (D) & skriva vykort (J)
19:35-20:35 tillreda och äta middag (beef blade steak med en sallad som innehöll avocado, tomat, brie, vindruvor och sallad förstås) Gott!
20:36-21:02 snacka skit på rummet och diskutera om den nattliga flygturen från sängen
21:03-21:25 skriva det du möjligen just läst
21:26- jag ser inte framtiden, så jag vet inte. Tyvärr.

Godnatt! Eller godmorgon eller goddag, vad än passar dig bäst.

-Dick

God morgon Byron!

Steg tidigare upp. Score!
Vågorna visade sig vara för stora för mig.
Tröståt en halv Baby Cheesecake och drack iskaffe, som förresten är jäkligt gott (så länge som de använder vaniljglass som "is" och mycket vispgrädde).
Bättre tur imorgon! (angående vågorna)

- Mannen med sand i öronen

Byron Bay - med sand i byxan för en gångs skull

Bussresan mellan Surfers Paradise och Byron Bay fick en att undra varför vi stannade i Surfers så länge. Aijai, vad fint det var och aijai vad hårt bussen körde, så hårt att vi inte hann se vad byarna hette. Kanske en annan gång är allt vi får säga nu, då vi ändå är påväg söderut och byarna blev på norra sidan av Byron.

Nåhh, Byron Bay är ju inte en så tokig by då man bara vill göra typ, hmm, slappa. Ingen har bråttom någonstans, ingen tycks vara sur, solen skiner varje dag, det är så varmt att man svettas då man ligger inne i ett rum med luftkonditionering på, osv. Skönt! Byn kryllar av nattliv också, så om du är mera en partajjare så är Cheeky Monkeys ett säkert kort. Där körs temafest varje kväll med ofantliga mängder backpackers ”from all around the world”, till vilket jag kan tillägga ”PTRFF”, 50 % är från Sverige här, konstigt nog hör man mera svenska än tyska. Vi tänkte väl en stund att vart har alla svenskar tagit vägen, svar: Byron Bay. Men sen å andra sidan är Byron en by som alla borde ta en titt på under sin vistelse här i landet-långt-långt-borta.

Rutinen stämmer, fastän med frukost först förstås

Tiden här började med att försöka hitta det billigaste stället att hyra surfbräda från, som visade sig vara riktigt vid hostellet vi bor på (Byron Beach Resort). Firman har inte ett oändligt utbud på brädor men tillräckligt åt en nybörjare som mig själv. Jag betalar 70$ för hela veckan, vilket med kunskap i lång matematik ger oss 10$ per dag, inte så illa pissat! Tack vare detta har jag brädan 24h om dygnet, vilket förstås betyder att jag försöker, observera, försöker stiga upp tidigt varje morgon för att njuta av en tom strand med perfekta vågor. Det slutar alltid med att jag inte är i vattnet förrän nio på morgonen, då det redan finns en och annan på stranden. Som tur är Belongil Beach inte så packat med folk som Main Beach och Belongil befinner sig hela två minuter från hostellet så det lär inte vara så svårt att välja strand.

Belongil Beach med brännhet sand. Tur att jag inte har hamnat i öken barfota. Ännu.

MMMMMMmmmmmmmmmmmmm

Idag hade jag turen att ”surfa med delfiner” eller mer som att se delfiner under tiden jag var vid stranden, wohoo! Grymt! Sådant har jag aldrig skådat förut. Inte långt därefter tog en våg, storlek större, mig med sig och bröt mittenfenan på brädet och gav mig smakprov på ack det förfäliga saltvattnet. Vi får se hur en söndrig fena stör åkandet.. Nåhh, det är sen imorgon det.

Förstår inte hur folk kan surfa utan att bränna sig. I sure can't.

Hostellet erbjuder gratis cyklar, så länge man hämtar tillbaka dem inom två timmar. För att vädret var så perfekt bestämde jag mig för att försöka ta mig upp till Byron Bay Lighthouse, endast för att misslyckas. Jag kunde ha kokat potatis i den mängd svett som min kropp bjöd på. Usch! För att dränka mina sorger tack vare detta misslyckande cyklade jag till cafét Coffee Books and Music och åt en Baby Cheesecake, främst för att Tom och Sara hade prisat den som typ världens bästa ostkaka. Den var otroligt god kan jag säga, men inte heeeeelt världens bästa ändå, fastän den kom väldigt nära. Världens bästa finns ännu ute där någonstans.

Hittade nånslags utsikts platå i ändan av stranden, fina vyer. Bättre från fyren dock.

Ostkakan som farligt nog ser liten och klen ut, men är definitvt allt annat

Med ostkaka i magen och svett på magen (och överallt annanstans för den delen också) kan jag bra säga att jag njuter av varje sekund i denna lilla men livsfulla byn. Imorgon ska jag prova stiga tidigare upp och inte äta en ostkaka. Eller stiga senare upp och äta två, vem vet?

Hälsningar från svettlandia!

-Dickhhmedsandibyxan

Strandstaden som aldrig sover

För nästan precis tre år sedan kom vi till Surfers Paradise och undrade vad här fanns att göra så vi tog en liten vandringstur till centrum från Surf n Sun där vi råkade bo då. Jenny och Mickus spenderade ofantligt länge (läs många timmar) i första bästa Valleygirl och storhandlade klänningar medan idén var att vi skulle äta middag ute tillsammans. Det finns ju inget värre än gå ensam till en restaurang, så jag väntade på flickorna, en god tid. Det var antagligen bara tack vare slumpen att jag inte dog av hungersnöd den kvällen. Med detta som försmak, var ju förväntningarna på ett nytt besök lite, nja, ni vet, sådär..

Själva namnet på staden låter som om det vore något påhittat och väldigt oseriöst på alla sätt och vis. Tack vare Tom och Sara har jag nu läst Bill Brysons omänskligt roliga bok Down Under och således även lärt mig en massa nytt om kontinenten, bl.a. att namnet på staden inte alltid varit Surfers Paradise. Staden, eller närmare sagt den lilla byn hette förut Elston, vilket inte direkt klingar bra då man försöker locka turister till staden. Föreställ dig en ignorant resenär som inte har tillgång till information om någonting och föreställ dig sedan att han/hon ska välja att ska han/hon åka till Elston eller till Surfers Paradise. Man kan ju redan se hur neonlamporna blinkar då man hittar staden på en karta. Staden ändrade alltså namn endast för att locka turister, vilket definitivt har fungerat bra för stadens del. Stadsdirektören tyckte att namnet på ett hotell, nämligen Surfers Paradise, lät som ett riktigt bra namn. Så, staden hette kanske Elston på 30-talet men ändrades till Surfers Paradise och har sett en ökning på besökare varje år sedan dess. Från att ha varit en liten plätt vid stranden är det nu en turistattraktion med oändligt många nöjesparker, oändligt många skyhöga hotel och oändligt många sliskiga nattklubbar. Dessutom ligger själva staden längs med en oändligt lång sandstrand, bättre känd som The Gold Coast (som sträcker sig ca 80 km längs kusten). Hör och häpna, hela staden är fullbokad för tillfället fastän det enda man ser då man tittar omkring sig är hotell av storleken gigantiska. Knäppt.

Alla vill ha havsutsikt i staden så man tävlar om att ha den högsta byggnaden i staden, här är det ledande lilla huset. Tiderna ändras.

Oändligt med människor, men som tur ändå mindre än på Bondi

Skönt med trappor från trottoaren till stranden

Det tokiga är att då man tar en promenad på kvällen i staden så kryllar trottoarerna av halvnakna partyprissar, främst engelsmän/-kvinnor, som går i klungor av minst 300 personer på de olika pubcrawls som säljs överallt om dagarna. Medelåldern var snabbt räknat typ 19, give or take något år. Tänk dig att de gör även nattklubbar till sevärdheter med reseguide och allt. Klubbarna lär inte ens vara något speciellt här. Senast idag skulle det ha varit Backpackers Big Night Out, som innehöll fyra nattklubbar, gratis inträde, några gratis drycker för ”bara” 30$. Tänk dig sedan att alla hostell i hela staden har samma erbjudande. Du betalar egentligen 30$ för att stå i kö resten av kvällen. Woptidoo!

Den längsta Hummern ever, som aldrig rörde på sig

Stadens billigaste attraktion var stranden. Den var gratis. Snåla som vi är tog vi solkrämen, badbyxorna och handukarna och trippade till stranden. Där var vi tre dagar (för den fjärde dagen var molnig så vi larvade oss i hostellets swimmingpool istället) och ack vad skönt det var. Hostellet vi bodde på var bäst hittills, nämligen Surfers Paradise Backpackers Resort som befinner sig 1,5 km från centrum. Det sköna med den oändliga sandstranden är att man kan promenera till centrum utan att måsta gå i avgaser och trafik. Tack vare det sköna hostellet och den oändliga stranden har vi unnat oss med att slappna av ordentligt, i staden som en gång i tiden var gjord för att slappna av, nämligen då den hette Elston.

Vi fick samma känsla här som vi fick i Rio med tanke på en stad vid stranden

Surfers Paradise Backpackers Resort, poolen syns inte i bilden tyvärr

-Dick

ps. Valleygirl finns inte kvar längre. Phew!

pps. En av hostellpersonalen ser ut som James Hetfield år 1982, I kid you not! Dubbelgångare for real!